Temakväll för psykisk hälsa lockade många

Hur gör man när livet plötsligt inte följer manus? Fredrik Westin, Marie Näsman Engberg och Erika Holmberg Svensson har alla anhöriga som av olika anledningar inte mått bra. Under temakvällen "Finns det plåster för själen!?" berättade de om sina erfarenheter och vilka strategier de hittat för att orka kämpa vidare.

–"Ensam är stark" brukar man ofta höra, men jag säger att det talesättet är bullshit! Mår man dåligt behöver man ta hjälp av andra!

Med de orden avslutade Erika Holmberg Svensson den välbesökta temakvällen "Finns det plåster för själen!?" på Bergsjögården. Tillsammans med Fredrik Westin och Marie Näsman Engberg, delade hon med sig av sina upplevelser och tankar om att leva med psykisk ohälsa, både som anhörig och som själv drabbad.

Tid gör skillnad

Fredrik Westin, som tidigare turnerat med sin föreläsning "Jag är inte pappa till en skitunge, jag är pappa till Stålmannen", berättade om hur livet som pappa inte blev som han hade föreställt sig. Hans son fick diagnoserna ADHD, tourettes och asperger och Fredrik tvingades inse att det där perfekta reklampappa-livet inte skulle bli hans verklighet.

– Att leva med ett barn som har en neuropsykiatrisk diagnos innebär en konstant lågaffektiv stress, sa Fredrik. Du behöver hitta olika strategier för att klara det. Att förstå att tid gör skillnad är viktigt, och även egen sömn och energipåfyllnad.

Fredrik uppmanade också att lyfta fram barnets styrkor istället för att fokusera på det som begränsar barnet. Låt barnet känna att han eller hon lyckas!

Våga fråga!

– Min värld rasade samman och min själ fick ett öppet sår, berättade Marien Näsman Engberg. Men på något sätt förstod jag att jag måste bearbeta sorgen för att inte själv gå under.

För 13 år sedan drabbades hon av det värsta en förälder kan drabbas av då hennes son Kristian, som hade lidit av depression och drogberoende under en lång tid, avled av en överdos. Maries känslomässigt starka föreläsning fyllde biosalongen med både sorg och hopp. För hur klarar man av sorgen efter ett barn och hur hittar man glädje igen?

Månaden efter Kristians död tog Marie hjälp av medicin för att kunna sova för hon insåg att sömn var viktigt. Hon gick på krissamtal med psykoterapeut och fortsatte att träffa kurator på hälsocentralen under många år. Hon har haft stort stöd av sin man och tycker att det är viktigt att prata om Kristian, hans sjukdom och drogberoende.

– Vi måste börja prata om psykisk ohälsa. Våga fråga "hur är det med dig egentligen?" och framför allt våga stanna kvar och ta emot svaret, även om svaret skulle visa sig göra ont, sa Marie.

Hjälpa sig själv och andra

Erika Holmberg Svensson, behandlings- och socialpedagog, märkte redan som barn att hon fungerade annorlunda än andra och letade förklaringar till varför hon kände som hon gjorde. Men istället för att ta hand som sig själv tog hon tidigt på sig rollen att hjälpa andra – familj, vänner och bekanta.

– Det gjorde att jag höll på att ta död på mig själv, jag var medberoende. Till slut insåg jag att jag själv behövde hjälp, sa Erika.

Ett anhörigprogram på ett behandlingscenter gav Erika kunskap och förståelse för sin egen situation och hur hon kan klara av att hjälpa andra utan att gå under själv.

– En insikt var att "jag är inte Gud", jag kan inte lösa andras problem. Alla har ett eget ansvar för sin psykiska hälsa, du måste själv ta första steget. Men du behöver inte vara ensam. Det finns människor som är proffs på att hjälpa andra – ta den hjälpen!

Temakvällen "Finns det plåster för själen!?" arrangerades av Anhörigstöd i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan.

För mer information

Marie Näsman Engberg, anhörigsamordnare
0652-361 48, marie.nasman-engberg@nordanstig.se